,

Det fascinerande Tove är ju hur hon hela tiden balanserar på kanten, är millimeter från att köra huvudstupa ner i diket – utan att någonsin göra det.

Hennes Jacksontolkning är inget undantag. Hon gör popkungens hymn med en sprucken skönhet som skiner klart, starkt och begåvat.

 Lyssna på det stillsamma introt som hon fyller med en så stor mängd sotsvart gospel att man knappt vågar andas.

Tove själv då?

Tja, låt mig säga så här:

Efter sin sista repetition skriker och frustar hon surt och förbannat rakt in i mikrofonen. Grymtar, gör grimaser och ser förfärligt missnöjd ut. Helt i onödan, om ni frågar mig.